Reflecting On Days Past, Present & Future

August 6, 2017noelia
Blog post

Sommaren börjar sakta, men säkert gå mot sitt slut. Jag har spenderat merparten av den på Gotland, underbara, annorlunda och själsförnyande Gotland. Att i över en månad inte gå efter klocka, endast tvätta ansiktet och kamma håret, njuta av sol, hav och familj, har förnyat mig.

Jag är som Fenix som reser sig ur askan. Gyllende och glänsande, redo för nya äventyr. Men jag har även gjort mycket och välbehövlig reflektion på det som varit, den snart 40-åriga livslinje som är min. För vad har jag gjort med det, såhär halvvägs genom det största äventyret av alla, livet. Inser, först med sorg och viss del skam, att jag slösat bort nästintill 10 år på att bygga upp en mur kring mig. Måla en värld som bara finns i mitt huvud, och knappt där. Och detta enbart för att för att passa in, bli accepterad, dölja sin smärta. Ett decennium, det kräver åtagande att hålla upp en sådan fasad. Stundtals har jag nog tänkt, nu räcker det. Riv murarna! Men det sociala spelet är en stark drivkraft, så jag har kämpat vidare.

Men så kommer man till vägens slut, och orken går ur en. Man famlar i mörket tills man faller hejdlöst mot djupet. Ett tag ville jag nog bara låta det ske, falla till slutet, ut ur historien. Sakta men säkert tog jag mig som upp, även om mörkret vissa dagarna sluter sig kring mig igen. Och så kommer det troligen alltid vara. Vändpunkten blev reflektion inåt – hur hamna jag här? Svaret är svek. Svek av de som skall ha din rygg, inte familj men de nästintill. De du älskar. De du trodde aldrig skulle kunna göra det de faktiskt gjorde. Hela historien kommer nog aldrig nå mig, och den hör nog hemma där i det förflutna. Men svekets kraft har jagat mig i över ett decennium, tills det nästan knäckte min livskraft.

Det kanske bästa med att tillåta sig reflektera, är att tillåta sig läkas. Sakta till början, men till slut börjar jag känna igen den där personen jag var. Full av drömmar och energi, som aldrig lät sig åsidosättas och talade för sin sak. Jag har varit extremt dåligt på det sista, tala för sin sak. Istället har jag satt andras behov i första rummet, och fört deras talan när jag borde kämpat för mig själv. Visserligen en fin kvalité, men ofta på bekostnad av sitt egenvärde. Jag är värd mer, och det fina med livet är det är endast du själv som sätter gränserna för vilket liv du vill ha. Så nu vill jag ha allt, alla smaker på en gång – living la vida loca.


The summer, slowly, but certainly goes to an end. I have spent most of it on Gotland, wonderful, different and soul-renewing Gotland. To be able for over a month do not go after a clock, just wash your face and comb your hair, enjoy the sun, sea and family, has renewed me.

I’m like Fenix ​​rising out of the ashes. Golden and shining, ready for new adventures. But I’ve also done much needed reflection on what’s been, the soon to be 40-year-old life line that’s mine. What have I done with it, halfway through the greatest adventure of all, life. I realize, first with sorrow and some shame, that I wasted almost 10 years to build a wall around me. Paint a world that’s only in my head, and barely there even. And this only because in order to fit in, be accepted, hide my pain. A decade, it requires commitment to hold up such a facade. At times I have thought, enough. Tear down the walls! But the social game is a strong driving force, so I’ve struggled further.

But then you come to the end of the road, and the energy leaves you. You fumble in the dark until you fall to the depths. For a while, I just wanted to let it happen, fall to the end of that depth, out of history. Slowly but surely I picked myself up, although the darkness some days move around me again. And it will probably always be that way. The turning point was giving yourself the time to reflect inward – how did I get here? The answer is betrayal. Betrayal from those who should have your back, not family but the next inner circle. Those you love. Those you thought could never do what they actually did. The whole story will probably never reveil itself, and it’s probably where it belongs, in the past. But the power of that betrayal has hunted me for over a decade, until it almost broke my completely.

Perhaps the best thing about allowing reflection is to allow yourself to heal Slow in the beginning, but eventually I started to recognize the person I was. Full of dreams and energy, who never was to be overlooked and spoke up for myself. I have been extremely bad at that lately, speak up for myself. Instead, I put other people’s needs first, and fought their battles when I should have fought my own. Certainly a nice quality, but often at the expense of you, your self-worth. And I’m worth more, much more. As the beauty of life is it’s only you who set the limits of what life you want. So now I want everything, taste every flavor at once – living la vida loca.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

Prev Post Next Post